ELINLOUICE

Nattankar

Publicerad 2015-10-09 00:24:00 i The life of,

Vill se allting i större perspektiv än nu och våga satsa mer. Jag tror att jag är lite vilsen just nu och vill så gärna veta rätt steg i tänkandet. Impulsiv, ivrig och förväntansfull beskriver mig rätt så bra. Denna otroligt jobbiga, härliga, dramatiska, fantastiska impulsivitet som bara sprudlar inom mig. Vad sjutton ska jag göra med den egentligen? Den hjälper mig att fatta fruktansvärt dåliga beslut samtidigt som den lyfter och kan höja en dag till skyarna och hjälper mig fatta de bästa besluten i mitt liv. Hur går det ens ihop? Hur kan man vilja ha kvar en sådan egenskap men ändå bara vilja bli av med den, eller åtminstonde dämpa den lite. Men hur jag än försöker kan jag knappt göra något åt den, det är den jag är. Jag ÄR impulsiv. Då får jag väl vara det då. I vardagen blir allting så dramatiskt då jag får tankar om någonting som gör att jag vill sätta igång direkt med projektet/arbetet/vadsomhelst och i bakhuvudet har jag lärt mig att "detta är typiskt min impulsivitet, om några sekunder har lågan slocknat igen", och så kommer jag på något nytt. Detta gör alltså att jag tröttnar och spinner nya grejer hela tiden. Det kan vara allt från att jag en dag bara bestämmer mig för att "nä, nu jäklar ska jag bli polis", och nästa dag så är jag helt inne på att börja starta eget eller bara fantisera om hur det skulle vara o bo i new york resten av livet. Alltså ALLT. Jag blir bara galen, jag tror jag börjar bli knäpp. Men det är väl bara bra, man ska ju vara lite unik, haha.  Åh. 
 
Alltså det är så löjligt jobbigt att man kan ha så stora frågor i huvudet efter bara ynka 20 år i livserfarenhet, egentligen så är det ingenting samtidigt som jag redan hunnit bli vuxen och jag hann inte ens blinka? Kommer det kännas såhär resten av livet? Att det alltid kommer gå för fort fram? 
 
Tillbaka till det här med perspektiv, när man reser är ett så klockrent exempel på perspektiv. Alla problem man har och allting som snurrar i huvudet bara förminskas och man blir återigen påmind och påmind om hur stort det här jordklotet faktiskt är. Vad jag tänker just nu som tynger hela min kropp har väl inte den minsta betydelse om 30 år eller 60 år, eller 100 år? Man brukar ju säga "vad gör det om 100 år?" Och det stämmer så sjukt bra. Det som händer här och nu är inte hela världen. Går någonting snett, så får det väl göra det? Så trött på att vara orolig i tankarna nu. Time to start livin'. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela