ELINLOUICE

Sjukt. 

Svart tygkasse med trycket "Fuck Cancer" på, en vit och svart (ny) coat som värmer mig om hela kroppen, och som jag förövrigt älskar, blonda toppar i mitt hår som jag blir glad utav, DW-klockan som sitter perfekt på min högra (!) arm och en svart blus med vitt spetsmotiv på. Det är jag idag. Bakom allt det där är det för mycket kaos för att beskriva sådär i detalj. I ett annat liv hade jag varit utvilad, förberedd på skolan, haft humöret tillräckligt högt uppe för att kunna prestera bra, och haft den tiden som jag önskar jag hade. Men det är inte jag, för jag har varit i LONDON, mina drömmars stad, och upptäckt en del saker jag inte trodde fanns, jag har tänkt så det knakat, stannat uppe lite för länge på nätterna (som jag antagligen kommer göra idag med) och helt enkelt bara varit mig själv. Det är jag i ett nötskal att komma för sent till grejer, försova mig, inte hinna med det jag vill göra, och spendera alldeles för mycket energi åt att bara tänka och dagdrömma, men om jag inte skulle göra alla de där grejerna skulle jag inte vara mig själv? hjälp jag vet inte. 

 

Jag går i trean i gymnasiet.. om inte så länge kommer jag inte kunna säga sådär om mig själv, då kommer jag vara någon helt annanstans och inte ens vara i närheten av vad som idag kallas ESMUS3. Höstlovet kom och gick, jag var i London som sagt och levde ett helt annat liv. Det var så bra. Jag har aldrig känt mig så fri på det sättet förut, jag har heller aldrig någonsin rest utanför sverige utan mina föräldrar till hjälp och jag trodde aldrig jag skulle få ut så mycket av resan. Det var en resa som jag aldrig kommer glömma, det var så otroligt lärorikt att få stå på egna ben och bara känna sig så grymt vuxen för första gången. 18 år, med hela livet framför mig - klyschigt va? men det är ju så det är, tack och lov. Mitt i allt mitt snurrande av tankar tror jag ändå att jag vet vad jag vill med mitt liv och jag har en så tydlig bild någonstans där långt inne som bara växer för varje dag som passerar. Det är så otroligt fräckt, en skräckblandad känsla förstås då jag samtidigt är livrädd för vad jag håller på med och vad jag vill och tror kommer hända. Men mitt i allting så löser sig saker av sig själv, framför allt av tiden, vilket kan vara ganska skönt.